Bussbiljetten

Jag tittade genom pappas saker igen. Bilder, sorgebrev, t o m en gammal skrynklig bussbiljett, som han hade använt. Just den kändes viktigare än de andra sakerna. Han hade den i handen. På något sätt kom jag närmare honom genom att bara hålla i biljetten. Jag grät. Det gjorde ont men på något sätt var det skönt också.
Jag tror att man alltid kommer att känna sorgen i sitt hjärta och att det är själva gråtadet som förändras. Det blir liksom skönare, mer befriande med tiden. Så var det idag. Jag grät befriande. Det var skönt.
För varje gång det händer, bearbetas en liten, liten bit av sorg inom mig.

SPES möte

Då var det dags för medlemsmöte igen, den 20/11 13-17 i Hässleholm. Annars fortsätter mötena i Kristianstad som vanligt, en gång i månaden. Första onsdagen i månaden.
Varmt välkomna!

Samtidigt vill jag passa på att berätta att jag fortfarande kan nås på mailadressen, skriv gärna för jag svarar gärna. Pga en aktiv 2-åring och andra barnet på väg, ligger jag i väldig tidsbrist, rättare sagt inspirationsbrist. Men jag besvarar alla mail jag får!
Till er alla som skriver till mig, vill jag bara säga: Ni hjälper mig lika mycket!
Tack!

Från andra sidan

Då kom tillfället att se allt från den andra sidan. Från den utomståendes, främmlingens sida. Jag mötte någon som, efter en liten stund, öppnade sig och berättade om att han nyligen var vid sin sons grav för att sätta blommor. "ja...han blev 27 år gammal...han tog livet av sig..."
Samtidigt som mitt hjärta flög i luften, jobbade min hjärna för fullt på att bemöta denna person på ett bra sätt. På ett sätt jag själv vill bli bemött på. Han hade ingen aning om min bakgrund.
Jag lyssnade på hans trevande meningar och blev så fruktansvärt förvånad över mina egna tankar!!! Min hjärna tjatade om att "fråga om hur det går med hans hus!!" "fråga om husförsäljningen!!" VAA?? Tänkte jag så? JAG??! Jag visste inte vart jag skulle göra av denna nya upplevelse. Jag har ju lyssnat på och pratat med många om deras sorg, men alltid i situationer då de också var medvetna om min historia. För första gången pratade jag med någon som inte hade en aning om mig.
Jag lyssnade vidare på honom, lät mitt hjärta tysta min vettskrämda hjärna och jag kom till sans.
Det finns två sorters människor vad gäller att prata om sitt innersta. Den som vill bli frågad hela tiden, för att få ut det som trycker och den som pratar på, utan att man själv behöver säga så mycket. Jag kände snabbt efter vilken sida denne man tillhörde och fortsatte därefter. Jag stod mestadels tyst och lät honom föra sin egen monolog. Han ville inte bli frågad, han berättade själv. När det blev tyst mellan meningarna, stod vi kvar, jag fortsatte att titta på honom för att visa att jag lyssnade. Han tittade bortom mig, på solnedgången bakom min rygg kanske, men han såg nog inget annat än sin son för sin inre syn. Han pratade på, tills han kände att trycket lättade. Då berättade jag för honom om min pappa. Men bara hur gammal han blev och hur han dog. Inget annat. Det kändes som att han var tacksam för den informationen.

Så fort vi öppnar upp oss inför varandra, inser vi att alla har något de bär på. Ibland är det kanske lättare att börja prata inför en främling, som inte är känslomässigt involverad...
För mig var det mycket intressant att känna, det andra känner inför mötet med mig.
Osäkerheten och rädslan för att såra genom att påminna.
Låt hjärtats styrka vinna över hjärnans osäkerhet. Det är att bry sig.
Det är att vara medmänsklig.

Detaljer

Jag ser i detaljer, läser mellan raderna och hör det som ingen annan hör. Nej, jag är ingen Wonder woman, jag har bara förlorat någon viktig för mig. Att inte ha vuxit upp med pappa, som stöd genom livet, har fått mitt själsliga bord att vackla på tre ben. Detta har utvecklat mina sinnen, precis som en blind får extremt bra hörsel.
Man blir starkare i annat, för att överleva med det som fattas.

Min egen terapeut

Så märkligt det känns att vara sin egen terapeut. Jag läste gamla inlägg från min egen blogg och insåg att raderna rörde upp känslor inom mig. Speciellt när jag kom till alla avsnitt om mig själv som barn. Jag grät för den lilla flickan som jag både upplevde inuti men även såg utifrån.
Jag tror att detta är någon slags terapi för mig för att bearbeta allt detta. Det känns som att de tunga känslorna lättar lite för varje gång jag läser mina egna rader...

Ensam i bilen

Jag har tidigare varit inne på att jag kanske inte riktigt har "lärt" mig att sörja. Jag kom helt plötsligt att tänka på farfars ögon, sista gången mina ögon mötte hans. Den bilden kommer aldrig att försvinna från näthinnorna.
Min alltid korrekt klädda och slätrakade farfar satt i en fåtölj, i morgonrock, mager och skäggig. Jag pratade med honom en stund. Alldeles för kort stund. Jag var nervös. Han såg helt annorlunda ut än vad jag mindes från min barndom. Jag reste mig och kramade honom farväl. Väl i dörren vände jag mig om och mötte hans blick... som sa att vi aldrig mer skulle ses. Inte på denna jord. Och så blev det. Det var sista gången jag såg honom.
Bilden lämnar mig inte.
Idag, på väg till jobbet, tårades mina ögon. De fylldes på, tills dropparna rann över kanten. Jag såg farfars ögon framför mig. Varför kramade inte jag honom ännu hårdare? Varför viskade jag inte i hans öra att jag älskade honom? Varför tackade jag inte för all den tid han gav mig? Jag visste ju att vi aldrig mer skulle ses.
Väl framme på jobbet torkade jag av tårarna, rättade på sminket och klistrade ett leende på läpparna.
Undrar hur många som använder bilen som ensamhetens bitterljuva tillflyktskälla.
Jag gör det i alla fall...

7 eller 12 ?

Härom dagen hade jag o mamma kunnat prata igen.... om pappa. Hon undrade om det hade varit annorlunda om pappa dog när jag var lite äldre, 12 till exempel. Jag sa ja, men egentligen kan jag ju aldrig veta det säkert. Så som det känns nu, som vuxen, när jag tänker efter, skulle jag vilja ha upplevt honom mer.
Jag har nästan inga minnen av den viktiga personen i mitt liv, jag har inget att ta tag i, att tänka på, känna efter. Jag har velat sörja så många gånger men utan att kunna använda minnet. Går det då? Kan man sörja när man inte har något minne? Det blir så förvirrande. Jag vill minnas hans doft, hans röst, hans händers smekningar över min barnakind.
Ja, jag hade velat vara 12 när han dog...